Berättelser med havet

Det var under några intensiva veckor i februari och mars. Jag hade påbörjat mitt arbete i Ottenby och vandrade i landskapet, tog mig över vattnet ut mot revlarna. Jag hade tänkt göra berättelser med havet, men istället för att vara medskapare i projektet såg jag mig fullständigt översköljd av bilder. I ett flöde längs med stranden, tecknades den ena mer besynnerliga bilden efter den andra, och när jag försökte tolka havets teckningar, finna ett samband dem emellan, blev jag på nytt översköljd av historier. 

Plötsligt upptog tanken på bilderna en stor del av min vakna tid. Vid minsta skillnad i väderlek, vid minsta lilla förändring i vindriktning, tänkte jag på revlarna och vilka berättelser havet hade tecknat nu. När jag åkte dit var det med en blandning av fokuserad anspänning och nyfikenhet. Jag drogs ut mot sandbankarna, försökte korsa vattnet på olika platser, sjönk ned i havsbottnen, slet mig upp och försökte igen och igen. 

Vad var det som vindarna och vågorna försökte säga? Förmodligen ingenting, förmodligen var det bara sanden, gruset, urberget och skiffern, som formades av vinden och vattnet i slumpartade formationer, till synes figurativa. Vågorna som sköljer upp mot stranden, för att sedan dra sig tillbaka, för också med sig olika sorters grus, och tecknar på så vis en linje av sin egen rörelse. Men att denna linje blir bilden av en våg, och att denna linje blir en hand som pekar tillbaka mot havet, förbryllade mig. Men varför skulle havet peka? Och varför skulle vågorna teckna sig själva? 

En tidig morgon när jag kom dit, det var dimma, en tät vägg som låg över bankarna och det enda jag kunde förnimma av havet var ljudet och lukten. Jag tog mig över vattnet, började min vandring norrut, stirrade förväntansfullt ned i sanden, kameran i ett hårt grepp och kölden mot fingrarna. Bilderna dröjde. Jag vandrade längre och längre, dimman lättade, solen bröt igenom och havet låg utsträckt mot öster. Men trots min förväntansfulla koncentration, såg jag inte några bilder. Hur långt jag än gick hittade jag nästan ingenting. På sin höjd några horisontala streck i svaga vågformationer. Jag kände mig sviken av havet, och kanske hade de bilder jag sett tidigare bara varit ovanligt lyckosamma sammanblandningar av grus i vinden. Jag vände tillbaka, vandrade flera kilometer, körde hem, tom och bedrövad. 

Några dagar senare drog nordanvinden in över Öland. Den var som vanligt iskall och obönhörlig, fullständigt rasande i några dygn. Jag drevs mot södra udden igen, och vinden lyfte mig nästan när jag kom ut på Schäferiängarna. Det började regna, och jag funderade på att vända tillbaka, skulle ändå inte kunna fotografera, men tanken på bilderna drog mig rakt ut i havet. Jag tänkte på de jag hade fotat tidigare, den med regnet som faller likt ett sjok rakt igenom ett landskap, eller den där en gestalt desperat försöker rädda sig ur ett stormigt hav. Vad var det med de här bilderna egentligen, som var så fascinerande? Jag tänkte på Östersjön, och framtiden. Jag tänkte på föroreningarna, de döda bottnarna, en torsk som inte växer, överfisket. Jag tänkte på tumlarna som gömmer sig i djupet, hur många finns det kvar? Jag tänkte på alfåglarna i oljan, ålgräset, abborrarna och fartygen som rör sig över allt det dolda. Försökte havet säga någonting? Pekade verkligen havet på sig självt? 

Regnet och vinden tilltog och jag nästan ramlade ut på revlarna. Trots det fortsatte jag norrut, hukade för vinden, försökte se någonting överhuvudtaget, sanden och regnet slog mot mig. Jag skyddade ansiktet, men sanden fastnade i den blöta huden och lade sig som ett strävt filter över kinderna, näsan, munnen och ögonen.